Måndagen va den dagen som var värst.

 

Måndagen var en riktig mardröm. Jag vaknade upp med tårar i ögonen och en pisse blöt kudde. Ville bara förvinna, visste ju vad som väntade den dagen. Men jag samlade ihop mig och gick upp, fixade mig som vanligt och tanken var att jag skulle gå till skolan, väl på väg ut bröt jag ihop igen, jag klarade inte av det. Ville inte lämna henne sådär, jag ville vara med henne till hennes sista andetag. Så mamma ringde skolan och sa att jag skulle komma senare, men det blev inte så, jag stannade hemma hela dagen.

Jag fick som jag ville jag åkte med till vetrinären, såg på när hon fick en lugnande spruta, och kramade om henne medans hon sakta men säkert somnade in. Det var det värsta men samtidigt det bästa jag gjort. För jag fick säga hejdå till henne ordentligt, jag hade vart med henne in i det sista. Men saknaden är enorm, allt känns förfärligt tomt. Men jag vet att hon alltid kommer att finnas med mig vad som än händer. Jag vet att jag fortfarande kommer vakna mitt i natten och tro att än en gång ha känt hennes tassar gå över täcket och röra vid mig i sömnen. Jag kommer inbilla mig att jag ser henne skymta i ögonvrån, just där skuggan möter ljuset, i ett hörn, eller en vrå. Jag kommer höra när hon dricker vatten där hennes vattenskål inte längre finns. Kommer höra hennes mjauo då jag ska mata den andra katten i hopp om att hon någon gång skulle komma tillbaka, men jag vet att det inte går, jag vet att jag någon gång måste släppa taget om henne och gå vidare. Det kommer ta tid med tanke på att jag har haft henne i 12 hela år. Men jag ska göra allt för dig. Min finaste katt. ♥